Löpning

Stockholm halvmarathon 2015

Jag har genomfört min allra första halvmara!

FullSizeRender (6)
Startklar

Det började med en enda lång väntan då nervositeten byggdes upp allt eftersom. Två timmar innan loppet mötte jag upp min kompis Karin och min kollega Marie i Kungsträdgården. När klockan äntligen blev 15:50 och vi skulle starta upptäckte vi att vi hamnat i fel startgrupp (!)(kan ha berott på det där sista toalettbesöket…), men 15:55 kom vi äntligen iväg.

Första kilometern gick igenom en lång tunnel där jag upplevde luften som dålig och väldigt kvav, som på beställning började jag känna av håll. Jag spanade efter 1 km-skylten för att kunna se vilket tempo jag höll, men när klockan visade att jag sprungit i åtta minuter och den fortfarande inte hade dykt upp började jag bli orolig.

När minuterna fortsatte ticka på och kilometerskyltarna lös med sin frånvaro var det bara att vänta till det första delmålet: 5 km.

Efter de första fem kilometrarna tog jag fram den bar jag haft i fickan, för att ha någonting att hålla i. Det gjorde susen, hållet försvann och jag kunde springa på i bra tempo.

Vid andra delmålet, 1 mil, hade jag tagit igen den minut jag tappat under de första fem. Vid 11 km stod min egen hejarklack som bestod av Martin, Tuva, mamma, pappa, Marie och Bruce. Det var ren glädje att passera dem så därefter gick det lätt!

Fram till 14 km. Söder Mälarstrand. Där började det göra ont i lår och vader och mentalt kändes det som en evighet till 15 km-skylten.

Nu var det pannben och 1 km i taget som gällde. 6 km och 45 min kvar för att jag skulle klara det tidsmål jag satt upp. I hörlurarna spelades de mest peppande låtarna och rösten i huvudet sa snälla saker som hur bra jag var som redan sprungit så här långt, att jag såg stark ut och att jag skulle klara det här galant. Jag gav mig själv åtta minuter att springa varje km på och för varje gång jag klarade det på kortare tid klappade jag mig på axeln och fortsatte kriga.

Det var en lättnad att springa förbi 20 km-skylten. Trots att låren var stumma fick jag lite extra energi och kunde trycka på lite extra.

Och så var jag plötsligt i mål! Ren och skär glädje, skakande ben, endorfiner, lycka, stolthet!

Min hejarklack och jag avslutade kvällen på Viktoria, inte ofta man går på restaurang i träningskläder 🙂

IMG_9497
I mål på 2:12:06!

Det var otroligt roligt att få dela den här utmaningen med Karin och Marie som båda genomförde ett grymt lopp! Och min fantastiska hejarklack! Utan dem hade det varit mycket tuffare att genomföra loppet.

Jag kan absolut tänka mig att springa igen. Om några år. När träningsvärken släppt. Ser ni någon som går som en pinne och kvider vid varje trappsteg eller nedåtgående lutning så är det stor chans att det är jag. Men det var det värt! 🙂

Annonser

9 thoughts on “Stockholm halvmarathon 2015”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s